Möt Anna-Lena
Det här är Anna-Lena, hon är 57 år gammal. 2016 fick hon diagnosen bröstcancer med beskedet att hon kanske inte skulle överleva. Vi pratar med henne om rädslan för att lämna sin dotter i förtid, hur hennes humor tog henne igenom dom mörkaste stunderna, om “Dödsgänget”, hur hon mitt upp i allt hittade kärleken och hur hon överlevde mot alla odds.
Det var Mars 2016 som cancern upptäcktes på en mammografi. Anna-Lena hade skjutit upp sin mammografitid i 3 månader för att den krockade med andra åtaganden i livet. Hade hon väntat ytterligare en månad hade hon inte överlevt. På mammografin fick hon beskedet att hon hade en cancer med högsta dödlighet och högsta återfallsrisk, att det var oklart hur länge till hon skulle leva.
“Det beskedet var väldigt skrämmande. Det mest skrämmande var inte alla smärtsamma behandlingar jag skulle behöva genomgå, utan hotet om att behöva lämna min dotter Sara i förtid”, säger Anna-Lena.
“Dödsgänget”
Dagen efter att cancern upptäckts startade en 4 månader lång cellgiftsbehandling. I augusti opererade man bort det sjuka bröstet. Cancern hade som tur var inte hunnit sprida sig som läkarna först var rädda för. Efter operationen bodde Anna-Lena på patienthotell 2 dagar i veckan för att genomgå strålbehandlingar.
“Jag bodde där tillsammans med flera andra cancersjuka. Jag kallade oss för Dödsgänget”, säger hon och skrattar. Hon fortsätter:
“Genomgående under mina behandlingar använde jag mig av min galghumor för att försöka göra det bästa av situationen. Utan den hade det inte gått. Allt vändes upp och ner och fick en ny mening, jag uppskattade nya saker. Till exempel att varje dag är en chans till ett nytt liv.”
Det är påsk 2017. Efter många och långa behandlingar kände Anna-Lena att hon ville göra något roligt igen, så hon tog upp dansen.
“Efter alla behandlingar fick jag återkommande panikångestattacker på grund av rädslan för återfallsrisken, men när jag dansade var jag bara i nuet och kände ren livsglädje.”
|